blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Jag vill vara cool

Från krasch till helPosted by Tess Sat, October 29, 2016 13:02:37
Jag vill vara cool.
Jag vill vara fine med allt. Jag vill ha ett "detordnarsig"-tänk. Jag vill vara den som kommer med logik, som inser att jag inte ska lägga vikt vid, stressa upp mig, få panik över, saker som jag inte kan påverka.

Jag vill vara cool.
Behålla lugnet. Andas djupt och tänka "det får jag ta imorgon". Rycka på axlarna och säga till mig själv att jag kan inte göra mer än vad jag gör.

Jag vill vara cool.
Stå med båda fötterna stadigt och med rak rygg. Stå upp för mig själv och det jag står för utan att tveka eller ens blinka. Utan att bli upprörd. Utan att hamna i försvarsställning.

Jag är cool.
Jag vet att jag är bra. Jag är värd massor. Jag är en fixare. Jag är full av idéer och tror stenhårt på mina ståndpunkter. Jag är cool för att jag alltid är mig själv. Vet inte hur man ska vara någon annan eller framför allt VARFÖR jag skulle vara någon annan.

Jag är inte cool alltid.
Jag tänker att jag behöver hålla alla dem här bitarna på plats och prestera efter min, ofta självsäkra utsida. Prestera på hög nivå, inte hamna under 100%-sträcket, för då blir jag ju en i mängden.
Jag är inte cool i dem stunder då jag inte har kraften att prestera dem här 100, när jag tappar kontrollen och börjar tvivla. Jag är väl medveten om hur jag fungerar, hur jag blir när pressen och stressen är för stor. Jag kan t o m acceptera den. Så länge jag har KONTROLL.
Jag lever däremot ett liv sedan en rätt lång tid tillbaka där mitt ena ben är jag själv och det jag kan påverka. Det andra står och trampar efter marken under mig som aldrig tycks stabil nog för att stödja på. "Mitt" ben vacklar och har konstant mjölksyra av att försöka hålla hela Tezz uppe, då det andra inte är bärande.
Som två bärande väggar där ena sidan är full av sprickor och krakelerar bit för bit. Taket börjar luta och den ensamt bärande väggen kämpar för att inte låta hela huset rasa samman och ödelägga livet för dem som bor där.

Jag inser att det inte är hållbart. Det jag däremot inte kan förstå eller hitta en lösning för, är hur jag ska kunna acceptera att ibland och i vissa lägen och situationer är det slutgiltiga raset inte något JAG kan påverka. Att det ansvaret ibland ligger utanför min makt.
Då känner jag mig som den ofrivillige avbytaren som match efter match längtar efter att få gå in och avgöra, peppa mina lagspelare. Jag vill så mycket, tränar hårdare än så många för att få en plats i laget, men min röst, mitt engagemang och min vilja är osynlig. Jag tappar kontrollen. Men försöker igen. För jag KAN inte ge upp. Jag vet inte hur man gör.

Jag vill vara cool.
Jag vill kunna säga:
- Hit, men inte längre, här är min gräns, det här är vad jag klarar av.
- Jag orkar inte mer. Det här är för mycket.
- Jag behöver hjälp.
- Jag behöver en kram, jag behöver någon som säger till MIG att det kommer att bli ok. - Här. Varsågod, här är jag. Jag är trasig. Laga mig om du vill hjälpa mig och vara med i mitt liv.

Jag vill kunna säga: - Hej, jag är Tezz, jag kan vara jävligt cool, men just nu är jag jävligt svag, är det ok? Är jag ok även dem stunder då jag inte är cool?

Vet inte ens om jag tycker det själv.





  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.