blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Nu öppnar vi asken..

Från krasch till helPosted by Tess Fri, March 18, 2016 10:40:17

Det här kan komma att bli tufft.

This is it, this is the shit. Nu känner jag Tezz därinne som vill ut och slåss och hitta tillbaka. Hon är så jävla efterlängtad... Så, jag skriver av mig och det kommer direkt utan censur, förutom på det som kan drabba andra på fel sätt...

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har stängt butiken. Alltför länge. Och jag tror att det är dags nu att face´a det som kom ut ur Pandoras ask i höstas. Ser liksom framför mig hur all den smärta, ilska och tröstlöshet bara flög ut under locket som öppnades, som svarta själar som skrek helt olidligt höga toner. Allt för att jag skulle vakna och se min verklighet med klara ögon.

Jag inser att jag, precis som jag alltid gjort, lagt ett skynke över det som jag inte ville se och ta i. Istället fokuserat på det bra runt omkring mig. Jag har levt i förnekelse och försökt skydda både andra och mig själv så hårt jag bara kunnat. Jag är medberoende. Jag har varit medberoende i stort sett sedan barndomen, men alltid trott att jag kan hantera det p g a min egen styrka och kört på som att jag kan bära hela världen på mina axlar. Jag har verkligen trott att jag varit så "stark". Och det har jag, men att inte kunna hushålla med krafterna och även lägga lite kraft på mig själv har gjort mig trött och sliten. Och utan återhämtning så vet vi, att man håller inte i längden. Inte ens jag.

Historien går inte att delge till fullo, för det innefattar inte bara mig och alla vill inte vara publika med sitt. Jag har levt med en människa som jag älskat så hårt att jag förlåtit alltför mycket under flera års tid. Har inte blivit behandlad rättvist och med respekt, jag har inte fått tillbaka ett uns av det jag gett. Jag har blivit förd bakom ljuset många gånger och under lång tid och klamrat mig fast med tanken : "Om någon ska klara det här så är det jag". Jag inser och har alltid gjort att det är destruktivt och dåligt för vilken människa som helst att leva så här. Men som min underbara terapeut Mitte ofta förklarar, "rädsla och kärlek är två faktorer som alltid övergår förståndet".

Got my signature on that one!

Under 3-4 år av nästan 6 års tid ihop har jag levt i en relation där jag varit "ensam". Jag har stöttat, älskat, funnits och kämpat för min familj så gott jag kunnat. Problemet var att det gick aldrig att laga. DET GICK ALDRIG ATT LAGA. För jag var inte problemet. Mannen jag levt med är inte hel, så som jag en gång var innan vi hittade varandra. Han var och är en underbar människa, med ett fantastiskt hjärta och en älskvärd själ, men han hade saker att ta itu med som jag inte kunde hjälpa till med. Och nej, han har inte behandlat mig väl, tvärtom många gånger faktistk. MEN, jag är inte arg-inte på honom. Inte alls längre. Jag är däremot arg för att jag inte kunde, eller att han ens gav mig en ärlig chans att hjälpa honom. För att han undanhöll för mig, som skulle gjort allt för honom, VAD det var som var fel. DET är jag arg på. (Jag tror ju fortfarande att jag hade fixat det...kan inte ge upp, det ligger inte i min natur) Skillnaden idag är inte att jag gett upp, utan att jag låtit honom ta den vägen som han alltid sneglat mot. Själv, för det är den enda utvägen.

Jag kan fundera på och förstå honom och hans sätt bäst fan jag vill, men om jag själv känner att jag inte har något mer att ge för att han inte är mottaglig, då är det så. Det är nog mer hans val än mitt.

Jag älskar den här mannen för många saker och egenskaper som han har, och har sagt och ska göra mitt allt för att finnas för honom när han väl vill och behöver, för sån är jag också. Jag lämnar honom inte till vargarna bara för att han gjort misstag och tagit dåliga beslut som drabbat mig. För det har heller aldrig varit hans huvudsakliga mening, att såra MIG. Det vet jag. JAG har ingenting med det att göra. Det är hans problem, sorger och en helvetes dålig självinsikt som gjort det här mot honom och därmed indirekt mot dem han levt med.

Jag önskar att alla kan se det jag menar här. Om man blivit sårad av någon, tänk lite längre. Var verkligen uppsåtet helhjärtat bara att såra just DIG? Är det inte så att problemet oftast ligger hos den som sårat och att det finns förklaringar bakom det som egentligen är ännu mer sorgliga?

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Historia:

Vi träffades 2010, på jobbet. Hade kul ihop och vi var rätt lika. Klantiga, skrattade mycket, barnsliga.. Däremot väldigt olika när det gällde kommunikation och närhet.

VI gick i parterapi redan andra året vi träffades. Det blev bättre och det flammade upp igen. Vi försökte skaffa barn under något år eller mer, men det fungerade inte. Fick reda på att jag troligtvis aldrig skulle kunna bli gravid, då jag hade en jättelåg äggreserv. Jag levde då med en sorg i o m att min syster förlorat sitt barn efter förlossningen och var väldigt nere. Efter behandling lyckades vi ändå bli gravida och fick vårt första barn 2013. Vilken lycka! Vilken lycka! Jag FICK bli mamma ändå.

Men...Efter det hade vi knappt något samliv alls, förstod aldrig varför han inte "ville", men det fanns även svek och lite ouppklarade känslor inblandat. 8 månader senare försökte vi hitta varandra igen och blev gravida under det första närheten sedan förra graviditeten. Lycka igen! Två sjukt underbara barn och jag var bara otroligt tacksam över att kunna bli mamma efter att fått höra två år tidigare att det skulle vara nästintill omöjligt.

Jag levde sista åren (sedan första barnet 2013) i stort sett ensam. Inga konversationer, ingen närhet, ingen nyfikenhet eller ens omtanke. Jag tassade på tå och orkade inte ens konfrontera honom när det skulle behövts och hans irritation och dåliga humör spreds där hemma. Det enda jag fokuserade på var glädjen med barnen. Han var -och är- en fantastisk pappa till barnen och det räddade honom många gånger. Jag insåg faktiskt redan under andra graviditeten att jag måste lämna, men efter att gjort ett halvdant försök så lovades förbättring och jag gav det en chans till. Ingen förbättring.

I augusti förra året lämnade jag in, orkade inte en dag till - och då kom ändå den största smällen. Hela min värld rasade samman då erkännandet kom om hans problem och hans förklaring till hans beteende. Han ville förklara sig i ett sätt att be om ursäkt för hur han betett sig och med det kom min insikt av att jag levt med en människa som jag inte känt. Alls! Vem var han? Och vem fan var jag då? Som inte fattat något och som gjort det möjligt för honom att fortsätta göra mig så jävla illa? Varför hade jag inte orkat fortsätta konfrontera honom och ställa högre krav? Hade det ens hjälpt?

--------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att soc fick höra om vårat problem skedde en orosanmälan gällande barnen och under hösten blev vi utredda som föräldrar till våra barn. Det är det tuffaste samtalet jag någonsin fått, när dem ringer och säger att dem ska utreda MIG och min man, om vi är lämpliga föräldrar. JAG som gjort ALLT för dem här barnen och levde och kämpade mig igenom den här skiten p g a dem. MIG skulle dem utreda...? Jag vet att jag skrek till tjejen i telefonen när jag stod på T-centralen och fick det där samtalet: - Ni ska väl för fan inte utreda mig?! Jag har inte gjort något fel!?! Kommer aldrig att glömma den känslan.

I alla fall gick det bra. Dem bedömde oss båda som väldigt goda föräldrar med trygga barn och ärendet avslutades i december.

Jag fick genom soc istället hjälp med samtal hos en grym kvinna vid namn Mitte, som snabbt fick mig att inse det jag hoppades på att slippa inse.. Jag är medberoende. Och har troligtvis varit det sedan barndomen. Man kan vara medberoende till människor med olika problematik och i min barndom var det en alkoholiserad (ej närvarande som tur var) far och därefter en styvfar som var gammal narkoman. Detta gjorde mig också medberoende till min mor eftersom jag inte kunde låta henne gå igenom detta ensam. Jag blev hennes enda "vän" som hon kunde lita på under dem värsta åren. Mamma är idag fri från denna typen av destruktiva relationer och har hittat en ny väg i livet, vilket är en drivkraft hos mig idag. Otrolig förebild även om jag vet att hon har sviter kvar såklart. Men jag...jag gick inte vidare som jag trodde jag gjorde. Jag hamnade i en fruktansvärt lik situation, många år senare.

I höstas höll jag inte ihop längre utan flyttade i desperation och rädsla för mig själv och min man (ex..) tillbaka till min hemstad. Vaken mellan 7-22 varje dag som ensamstående med två små barn som inte förstod ett smack om vad som hänt. Nytt hem, inget dagis längre för den äldsta, pappa var borta, pengarna räckte inte ens till riktigt bra mat. Jag själv saknade mitt hem, mina vänner, min vardag...min man (den han var när vi träffades). Jag mådde rent förjävligt dåligt, men slapp tänka på det då det inte fanns tid till det. Jag grät kanske två gånger under dessa fyra månader som jag bodde där. Däremot bröt jag ihop många gånger och trodde jag skulle ge upp.

Jag överlevde känslomässigt på den kärlek jag fick av mamma och min systrar. Det blev som en överlevnadskamp varje dag där jag undrade om jag gjort rätt. Svek jag honom i hans kamp när han behövde mig som mest, skulle ungarna ta för mycket skada, skulle jag själv någonsin bli hel igen...

Sedan i mars är jag och barnen tillbaka i min nuvarande hemstad. Jag och exet har vår lägenhet kvar, som är helt underbar för barnen, med uteplats, 50 meter till dagis o s v. Vi har skaffat en lägenhet till där jag och exet ska bo varannan vecka fr om april. Barnen får ha sitt hem där det alltid varit, så tryggheten inte dras undan med det. Jag är livrädd, men sista dagarna ändå liiiite hoppfull. Något händer. Hjulet rullar. Motorn startar. Snart kanske man kan ligga ner i kurvorna igen utan rädsla?

Nu ska jag också gå vidare. Läka, bli jag igen. Men aldrig att jag lämnar någon bakom mig som jag älskat och bryr mig så mycket om. Däremot inte vid hans sida som fru eller flickvän. Inte nu, inte än. Kanske aldrig.

Men återigen- Jag dömer inte honom, är inte arg på honom. Önskar bara att jag var den som kunde fått "hjälpa" honom. Han är en god människa, som måste hitta hem igen.

Jag kommer att lära mig något av det här med. Jag kommer att växa. Nu ska jag bara plantera klart mig själv först.

-----------------------------------------------------------------------------------------------







  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.