blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Å så satt man här mitt i ett annat liv..

Just life -2016Posted by Tess Sat, March 05, 2016 23:12:21
Usch! Usch, usch, usch! Och jaha...äntligen...eller? Det var väl det här som skulle göras?! Jag sitter nu i den "nya" lägenheten helt själv och ska för första gången sova här. DET ÄR SÅ SJUKT SVÅRT OCH GÖR SÅ ONT! What the fuck.. Jag har längtat tillbaka till Solna, till att få starta mitt liv igen och när jag väl sitter här så gör det mer ont i hjärtat än vad det gjort på flera månader...

Men...jag fattar varför det gör ont. Delvis i a f. Även om det har varit mitt mål att påbörja mitt nya liv som sagt, och ett måste, så är det faktum att jag faktiskt sitter här idag resultatet av "vårt misslyckande" och den verkliga starten på ett liv som singel och en förlust av kommande tid med mina barn. Att vara singel stör mig inte i sig. Men sorgen över barnen och misslyckandet kastar sig över en som en galen slugger i en UFC-match och där jag blivit inslängd i buren helt utan förvarning... AJ, faaan!

Då kommer jag också på igen att "just ja, JAG har ju fortfarande inte kunnat bearbeta själva separationen och orsaken till den!" Jag har varken haft tid, ork eller vågat att ens snegla på den biten dem sista månaderna.

DEN SORGEN...
Att livet inte blev som jag tänkt mig.
Att inse att jag inte kommer att leva med den jag älskar som farsa till mina kids.
Att inse att jag inte kommer att få ha och träffa mina kids varje dag, eller när jag vill. Att inse att jag och han berövat våra kids på möjligheten att se hur vacker vår kärlek kunde vara och att dem inte får dela sin tid med båda oss så mycket som möjligt.
Att inse att hemmet vi byggde ihop aldrig mer kommer att vara "vårt" hem.
Att inse att mina drömmar om vår familj och kärlek inte kommer att uppfyllas.
Och att inse att det jag verkligen (och jag menar verkligen) kämpade halva arslet av mig och så många år för att få att fungera, inte gick att fixa.
Jag vill inte säga att det var förgäves, men all den energi och kraft jag gav, känns så jäkla bortkastad. Min insats känns så lite värd och det får mig att känna mig nedtryckt och ledsen.

Sorgen över att inse allt det här är enorm. Helt jävla enorm. Och jag är livrädd för att knyta upp rosetterna och kapa kedjorna som jag jag bundit runt mitt hjärta för att döva och stänga in dessa känslor. Jag vet att det kommer. Känns jävligt nära nu.
Ibland längtar jag efter att släppa allt och bara ta den där tortyren av smärta och bara dra av det ordentligt. Dra upp nävarna och skrika "kom igen då din jävla skitsorg så ska jag spöa skiten ur dig! Kom bara!"
Ibland är jag livrädd för att någon bara ska fråga mig: "Hur är det egentligen"... Skillnaden mellan styrkan jag känner i mig och den där svagheten som tar över ibland känns helt avgrundslös och orealistisk.
Hur fan ska jag klara det här, egentligen? I fucking will. I fucking will!
Skönt att ha varit tränare i boxning för då kan jag peppa mig själv lite! ;)

Så här sitter jag nu och "provkör" mitt nya liv. Imorgon ska vi bo tillsammans igen och så ska vi köra några veckor. En invänjning både för oss och barnen. Några dagar i taget så vi hinner anpassa oss någotsånär. Känns ok att inte mista all trygghet på en gång också.

Flertalet har undrat sista tiden över vad som hänt och "missat" separationen mellan mig och mitt ex. Många undrar vad som hände och hur det kunde bli så här ("Ni verkade ju ha det så bra") och det är en alltför lång och jobbig historia för att ta upp i en blogg. Mina nära undrade nog mer hur vi kunde köra på så länge. :)
Jag ska säga att vi funkar förvånansvärt bra ihop idag och jag älskar att vara med mitt ex och barnen och hitta på saker tillsammans. Det känns nästan bättre än när vi var ett par, så kanske ska vi nöja oss med det och vara glada över att vi fortfarande tycker om varandra? Det känns i a f skönt att det är så och jag ska göra mitt allt för att ha den känslan kvar. Ingen av oss tjänar på att göra det jobbigare än vad det är.

I alla fall så ska jag skriva lite mer här och jag ska skriva en liten berättelse om hur mitt liv varit sista månaderna nästa gång. Jag behöver det för att bearbeta och senare komma ihåg vad jag gått igenom för att förhindra att det inte hamnar där igen.

Nu ska jag nog nätshoppa, spela gitarr eller bara däcka med lite framsläppta tårar framför tv´n.

Godnatt och jävlar vad det ska gå bra! Eller hur?!


  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Therese Sun, March 06, 2016 22:14:25

Vad bra då skriver Tezz. Jag hoppas du kan bearbeta allt och att det blir så bra som möjligt för dig och dina barn. Kram

Posted by Denise Sun, March 06, 2016 02:23:50

Heads up 👊