blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Till ingen nytta

Från krasch till helPosted by Tess Mon, September 12, 2016 13:34:37

Nu är jag trött. Jag är sliten. Jag är rädd och ledsen. Inte så att det tar över min vardag för jag har också mycket som är bra. Kidsen och jobbet. Familjen. Det funkar bra "hemma" nu, vi lever som vänner tillsammans och delar på ansvar och faktiskt lite mer ekonomiskt jämställt än det någonsin var under sista åren vi var ett par...

Men när jag tänker på det. På hur det känns inuti mig. KÄNNS. Något jag inte gjort på länge, på riktigt alltså. Jag har inte kunnat fattar jag nu. Hade jag känt av tidigare så hade jag nog inte stått på benen idag. Men nu... mitt inre skakar av rädsla och gråter rätt ofta, men korta stunder.

Jag tror precis som min terapeut sa till mig sist:
Att det är först NU ändå som tankarna kommer till mig OM mig. Om det som JAG varit med om. Inte tankarna på hur alla andra ska ta det, kommer att bli påverkade. Inte tankarna på hur jag ska rädda och lägga förband på alla andra så att det blir så smärtfritt som möjligt för dem runtomkring. Fram tills nu har jag tänkt på praktiska saker och endast försökt hålla mig själv ovanför ytan. Överlevnadsinstinkt och oförmåga att sätta mig själv i främsta rummet. Jag tror aldrig att jag kommer att göra det. Visst kan det vara en del av det som medberoendet skapat, men jag tror helt ärligt, utan att vara naiv, att det är en del av min personlighet också. Något som får mig att må bra.
Jag är en människa som bygger hela mitt liv på att känna in stämningar och känslor omkring mig, det är inget jag väljer, det är SÅ DET ÄR. Jag känner mig så in i andras känslor att det är svårt. Det är jobbigt, gör ont och kan få mig att vilja ge upp och bryta ihop och jag måste påminna mig ofta om att "det här är ju inte mina känslor, jag ska inte vara så här ledsen för det som någon annan går igenom, upplevt."

T ex väljer jag bort att se och läsa om barn som har det svårt. En reklamsnutt på 45 sekunder om svältande barn kan få mig att ligga sömnlös i en vecka för att hitta lösningar, tänka på vad jag kan sälja för att bidra med några kronor eller omvärdera hela mitt liv för att kunna bli t ex månadsgivare.
Och å andra sidan kan jag känna likadant med lycka. En person som pratar om sin förälskelse kan få mig att sväva på moln tills jag inser att "just ja, det är ju inte jag som är kär, långt därifrån..."

I alla fall behöver jag fokusera på mig själv ett tag för att bli hel och orka med att leva på ett bra och värdigt sätt igen. Inse att jag också behöver sörja, tycka att det är ok att bryta ihop, att jag är stark ändå. Det är ju det jag har svårast för, att inte känna mig stark. Stark! Hela livet har jag burit på det. Hur jag än har varit och vad jag varit med om så har jag klarat det, för jag är STARK! Kommer ihåg sen jag var mycket liten att jag alltid peppat mig själv med "du fixar det, kom igen Tess, kämpa på, jävlar vad stark du är!" Jag vet inte hur man ber om hjälp, hur man visar att man har det svårt, hur man VISAR att jag inte klarar det här längre. Jag kan säga det, inga problem. Men jag har hört så många gånger att ingen tagit mig på allvar för när jag säger det så visar jag inget utav det i mitt kroppsspråk. Då är jag iskall.

Jag ska försöka allt jag kan för att öppna upp mitt kroppsspråk och våga VISA vem jag är, inte bara prata om det. Men för nu, så skriver jag om det...

Jag är en trasig människa, med en stark kärna som inte kommer att ge upp. Kärnan är så ärrad att den blivit stark av själva ärrbildningen. Inte ens ett samurajsvärd skär igenom den.
Jag har gått igenom dem här sista åren och slagits som en riktigt krigare, slagit mig blodig av kärlek, men också av vilja, rädsla och rent jävla raseri! "Varför kan det aldrig få bli bra!?"
Jag har hållit ihop en hel familj under flera år och försökt rädda det som jag kunde och min älskade man. Jag har gått igenom det här som närmsta och ENDA person till någon jag älskade och samtidigt ville jag göra det lättare och mindre smärtsamt för alla andra??
Jag tycker fortfarande synd om dem som drabbats av det här som hänt och vill lindra. Hela tiden.

Nu börjar jag tänka vidare. På mig själv. Ibland. Typ några timmar innan varje gång jag ska träffa mig terapeut (tp). Och då blir jag lite förbannad faktiskt.
Gillar inte att prata offer, men vem är det egentligen som behöver läka och ha tröst efter den här tiden? Egentligen...

Jag skriver mycket faktiskt, men inte här, då det är jäkligt ömt att ta i och väldigt utlämnande. Kanske blir det en bok. Kanske ett underlag för föreläsning. Framför allt är det en del av min bearbetning.

Vad det än blir, kommer jag kalla den här historien om mitt liv:
"TILL INGEN NYTTA".

För vad jag än gjort, all den tid, energi och kamp jag lagt ner och utfört... Så är det bortkastat. Jag hade inte nyckeln. Det hade ingen annan. Den ligger alltid i säkert förvar hos den som äger problemet och så länge han/hon inte delar ut kopior, så är du inte välkommen in att lösa problemet heller.

Smaka på den, när du gjort ditt livs kamp, ditt livs match, vigt ditt liv till något. Att det var:
Till ingen nytta.

Det gör ont.





  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post572