blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Anknytningsproblematik- Reträtt! Mot fortet

Från krasch till helPosted by Tess Sat, June 25, 2016 23:10:58
Happ.. när fan har jag tänkt bli hel igen då? Mentalt menar jag nu. Fan alltså... :(
Har nu haft kidsen första veckan efter operationen och det är så underbart lovely och så underbart knastufft. Inte lyfta? Haha! Det har ju gått sådär. Å andra sidan har det inte hänt nåt dåligt av det heller förutom att jag blivit trött och öm. Men jag har hållit! Ta i trä..
En vecka bara. Mycket kärlek, väääldigt lite sömn, fått reda på att jag tydligen har järnbrist av en okul karaktär och har typ 0,1 poäng i tålamod... Men jag skulle ändå inte byta bort tiden med mina kidz mot ens en natt med Dave Grohl! Det ni...


Däremot är jag tillbaka med min anknytningsproblematik. Trodde det var mycket bättre, t o m att jag var lite läkt och helad, men denna vecka känns som ett stort kliv bakåt med tilltro, självinsikt, trygghet och framför allt modet att släppa in någon igen. Det har ju känts bra i flera veckor nu. Har dejtat några veckor nu och kunnat prata jäkligt öppet och ärligt och det har varit så skönt!
Och helt plötsligt kommer den där j--la känslan smygandes igen. Äckelkänslan. Jag känner mig billig, äcklig, vidrig o s v. Jag får jättesvårt med fysisk närhet igen och förra gången ledde det till att jag stämplade "asexuell" i pannan på mig själv. I över ett halvår...

Varför blir det så här? Skit, skit, skitjobbigt och jag tycker så illa om mig själv när det blir så här. Känner mig sjukt sjuk.. Som jag skrev till killen jag träffar: Jag är bara en psykotiskt bitterfitta med anknytningsproblematik"...
Så känner jag mig. Bra med självförtroende och självinsikt har jag hört.

Har pratat med min tp om det här redan och hon gav en förklaring som jag tar för ren sanning. Jag tror faktiskt stenhårt på det här. Så här säger hon:
När livet är i kaos och man känner att man tappat kontrollen över det mesta så har man alltid en sak som man har total kontroll och makt över. Ens egna kropp. Den fysiska kroppen bestämmer man själv över. Det blir ens fort och när det stormar utanför så stänger man porten och håller sig innanför murarna, dels för att skydda sig själv, men också för att känna att man har total kontroll över något alls. Det blir en sista trygghet på något sätt och ett sätt att känna sig i balans. Om någon då försöker ta sig in, blir försvaret rätt otrevligt och ohyggligt. Troligtvis inte logiskt eller bra ibland heller då man behöver någon/några fler att sköta om sitt fort med.

Jag tänker på det och har även försökt förmedla det till honom, men det är svårt. Känns ju samtidigt som jag pissar i hörnet på mitt eget fort. Men vad har jag att förlora?


Jävligt trött på det här nu dock. Hur börjar man leva igen? Hur gör folk som blivit sårade, svikna, separerar? Jag förstår verkligen inte hur jag ska göra, jag försöker ju med alla vapen jag har att ta mig framåt, mot victory. Mot ett liv igen...



  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post570