blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

OCH att sluta ansvara för andras lycka

Från krasch till helPosted by Tess Sun, May 08, 2016 22:58:57
Jodå, jamenvisst, dansa twist...

Det ska jag lära mig. Jag vet inte om jag berättat att jag hade "redovisning" på min hemläxa på Anhörigprogrammet för två veckor sedan..? Det hade jag i a f och det handlade om att berätta sin livshistoria... Jag har gått i terapi många gånger, men det här är by far det tuffaste jag gjort. Kanske för att jag bestämde mig för att det blir inget bullshit denna gång. Inga nödförfiningar av sanningen eller släta över vad jag varit med om för att skona andra. Inte heller överdramatisera något. Bara berätta historien som den har sett ut och bor i mitt minne.

Tre vuxna människor sitter där, efter att jag är klar med min historia, och uttrycker att dem inte har ord för att återkoppla det jag berättat. Att det kommer ta några dagar att ta in det jag berättat. Jag blir lite chockad över responsen... Det som ändå kommer fram är att dem tycker jag är otroligt stark och har gjort en otrolig resa med att vända så mycket skit och göra det bättre. Och att det jag varit med om "faktiskt inte är ok". Det behöver jag höra, för jag är en jävel på att göra en mental inpackning på allt jobbigt som händer/har hänt i mitt eget liv.. :P
Och så det bästa av allt. Dem säger att mina barn kan skatta sig lyckliga över att ha den bästa mamman dem kan ha, då började jag störttjura...! Dt är nog det finaste man kan få höra :D. Jag är fortfarande helt överrumplad över deras respons. Det händer något när man ser andra fälla tårar p g a det man själv berättar om sig och sitt liv. Tårar som jag knappt fällt själv.

Jag lärde mig så sjukt jävla mycket av den här läxan. Så sjukt mycket så jag blev rädd. HUR mycket har jag stött bort, hållit undan, inte bearbetat -egentligen? Och varför har jag gett så många år av mitt liv till att göra andra människor lyckliga när jag totalt struntat i mig själv samtidigt..?
Jag har inte tid att berätta allt jag känner och tänker just nu, men det är mycket och det är säkert skitbra...en vacker dag.

Det jag däremot vill berätta nu är som överskriften... Mitt ansvar över att andra ska må bra och få vara lyckliga- MÅSTE få ett slut. Här! Nu! För vet ni vad det mest tragiska är som jag kom på när jag berättat min livshistoria är..?
Att jag, Tezz d mezz, med all den självinsikt jag påstår mig ha... JAG, som är så självmedveten och stark och tacksam... JAG...har ingen aning om hur det känns att vara så där lycklig som jag försöker få alla andra att bli. JAG VET INTE vad som gör MIG lycklig. Förutom att se andra lyckliga. Förutom det.. Vad fan gör mig lycklig?

Nu menar jag inte glad och rolig och optimistisk. För det känner jag mig rätt ofta. Men den där "lyckan"? Nu börjar jag bli sådär negativ och kanske realistisk som jag är när folk pratar om den "stora kärleken".. Den finns inte. INTE för att vara pessismist eller förstöra någons dröm, men jag tror verkligen inte på den.. Och det stör mig inte. För jag har liksom aldrig drömt om den eller haft en sån förhoppning sen jag blev "vuxen"..

Men lycka? Det är ju liksom nåt så basiskt som bara ska vara anledningen till att kämpa mot en viss punkt, ett mål... Och jag vet inte alls hur den ser ut för mig själv...? Tror jag ens på DEN?

Där fick jag en rejäl bitchslap back to reality (som f ö är ett av mina egenfuntade favorituttryck..;) )...
God damn vad jag har att jobba på nu.. Och det innebär...tadaaaaa.....! Att jag måste sluta ansvara för alla andras lycka (inte skita i det, utan bara inte ANSVARA för den) och hitta min egen.
DET är jag fan skyldig mina kids att göra också, så dem vet värdet i att älska och vårda sig själva när dem växer upp, för så här får man fan inte känna!
PUNKT!


  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post563