blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Neeeeej, jag vill INTE!

Från krasch till helPosted by Tess Sun, April 03, 2016 22:01:23
Fan alltså. Nu är dagen här. Efter mycket strul och knas med hur vi skulle göra med vårdnad och uppdelning/byte , jobb och vilka veckor vi ska ha kidsen så föll det på idag. Det startar idag alltså. I fucking dag...

Jag ska alltså vara utan mina barn en vecka är tanken. Aldrig i mitt liv att jag kommer att vara det. Inte klara, inte vilja, inte komma att vara utan dem så många dagar. Jag gör det inte. NEJ!
Nu sitter jag i andra lägenheten i a f efter ett sent gympass. Jag var tvungen att gymma, det är bara andra gången denna vecka då jag inte hunnit och ena lillskiten varit sjuk och på akuten bl a. Men jag behövde få ur mig lite frustration också, för när jag skulle gå "hemifrån" och lämna barnen för första gången på det här sättet så kände jag paniken växa, oron över hur det skulle gå, hur dem skulle ta det och förstå...
Vi började småtjafsa så klart. Min panik mötte hans nonchalans (som jag uppfattar det) och så är det kört.

Vi är så sjukt olika. Jag vill ha full kontroll, men även veta det mesta på grund av att jag blivit sviken och inte känner mig 100 på det han säger (eller inte säger). Och han tycker att jag ska släppa allt och lita på honom. Och SOM jag försöker. Vet inte egentligen hos vem problemet ligger mest. Han är i alla fall en bra pappa, men jag har aldrig varit ifrån mina ÄLSKADE barn så här längre förut och har varit den som tagit dagislämning för det mesta, läkarbesök, bvc o s v. Nu ska stora lillan till läkaren imorgon bitti och jag ska inte följa med! Bådas beslut, men jag är så inställd på att jag inte kommer att få veta vad som sägs eftersom han tycker att jag ska släppa det och lita på att han fixar det som kommer att behövas.

Jaja, småsaker kanske. Det värsta är att jag inte får ha mina barn nära. Inte vara där när dem är glada, ledsna, ramlar, skrattar, frågar efter mamma. Usch, vill inte ens tänka på det för då börjar jag gråta.. Fan alltså.. Och med det här så kommer ilskan och sorgen över hur fan det kunde bli så här? Varför? Så jäkla onödigt att förstöra något så fint!

Piss också! :(
Ska försöka sova snart då jag ska till nya jobbet imorgon för min första hela vecka, på heltid. UTAN mina barn!!!! :(

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post558