blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Jag vill vara cool

Från krasch till helPosted by Tess Sat, October 29, 2016 13:02:37
Jag vill vara cool.
Jag vill vara fine med allt. Jag vill ha ett "detordnarsig"-tänk. Jag vill vara den som kommer med logik, som inser att jag inte ska lägga vikt vid, stressa upp mig, få panik över, saker som jag inte kan påverka.

Jag vill vara cool.
Behålla lugnet. Andas djupt och tänka "det får jag ta imorgon". Rycka på axlarna och säga till mig själv att jag kan inte göra mer än vad jag gör.

Jag vill vara cool.
Stå med båda fötterna stadigt och med rak rygg. Stå upp för mig själv och det jag står för utan att tveka eller ens blinka. Utan att bli upprörd. Utan att hamna i försvarsställning.

Jag är cool.
Jag vet att jag är bra. Jag är värd massor. Jag är en fixare. Jag är full av idéer och tror stenhårt på mina ståndpunkter. Jag är cool för att jag alltid är mig själv. Vet inte hur man ska vara någon annan eller framför allt VARFÖR jag skulle vara någon annan.

Jag är inte cool alltid.
Jag tänker att jag behöver hålla alla dem här bitarna på plats och prestera efter min, ofta självsäkra utsida. Prestera på hög nivå, inte hamna under 100%-sträcket, för då blir jag ju en i mängden.
Jag är inte cool i dem stunder då jag inte har kraften att prestera dem här 100, när jag tappar kontrollen och börjar tvivla. Jag är väl medveten om hur jag fungerar, hur jag blir när pressen och stressen är för stor. Jag kan t o m acceptera den. Så länge jag har KONTROLL.
Jag lever däremot ett liv sedan en rätt lång tid tillbaka där mitt ena ben är jag själv och det jag kan påverka. Det andra står och trampar efter marken under mig som aldrig tycks stabil nog för att stödja på. "Mitt" ben vacklar och har konstant mjölksyra av att försöka hålla hela Tezz uppe, då det andra inte är bärande.
Som två bärande väggar där ena sidan är full av sprickor och krakelerar bit för bit. Taket börjar luta och den ensamt bärande väggen kämpar för att inte låta hela huset rasa samman och ödelägga livet för dem som bor där.

Jag inser att det inte är hållbart. Det jag däremot inte kan förstå eller hitta en lösning för, är hur jag ska kunna acceptera att ibland och i vissa lägen och situationer är det slutgiltiga raset inte något JAG kan påverka. Att det ansvaret ibland ligger utanför min makt.
Då känner jag mig som den ofrivillige avbytaren som match efter match längtar efter att få gå in och avgöra, peppa mina lagspelare. Jag vill så mycket, tränar hårdare än så många för att få en plats i laget, men min röst, mitt engagemang och min vilja är osynlig. Jag tappar kontrollen. Men försöker igen. För jag KAN inte ge upp. Jag vet inte hur man gör.

Jag vill vara cool.
Jag vill kunna säga:
- Hit, men inte längre, här är min gräns, det här är vad jag klarar av.
- Jag orkar inte mer. Det här är för mycket.
- Jag behöver hjälp.
- Jag behöver en kram, jag behöver någon som säger till MIG att det kommer att bli ok. - Här. Varsågod, här är jag. Jag är trasig. Laga mig om du vill hjälpa mig och vara med i mitt liv.

Jag vill kunna säga: - Hej, jag är Tezz, jag kan vara jävligt cool, men just nu är jag jävligt svag, är det ok? Är jag ok även dem stunder då jag inte är cool?

Vet inte ens om jag tycker det själv.





  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post573

Till ingen nytta

Från krasch till helPosted by Tess Mon, September 12, 2016 13:34:37

Nu är jag trött. Jag är sliten. Jag är rädd och ledsen. Inte så att det tar över min vardag för jag har också mycket som är bra. Kidsen och jobbet. Familjen. Det funkar bra "hemma" nu, vi lever som vänner tillsammans och delar på ansvar och faktiskt lite mer ekonomiskt jämställt än det någonsin var under sista åren vi var ett par...

Men när jag tänker på det. På hur det känns inuti mig. KÄNNS. Något jag inte gjort på länge, på riktigt alltså. Jag har inte kunnat fattar jag nu. Hade jag känt av tidigare så hade jag nog inte stått på benen idag. Men nu... mitt inre skakar av rädsla och gråter rätt ofta, men korta stunder.

Jag tror precis som min terapeut sa till mig sist:
Att det är först NU ändå som tankarna kommer till mig OM mig. Om det som JAG varit med om. Inte tankarna på hur alla andra ska ta det, kommer att bli påverkade. Inte tankarna på hur jag ska rädda och lägga förband på alla andra så att det blir så smärtfritt som möjligt för dem runtomkring. Fram tills nu har jag tänkt på praktiska saker och endast försökt hålla mig själv ovanför ytan. Överlevnadsinstinkt och oförmåga att sätta mig själv i främsta rummet. Jag tror aldrig att jag kommer att göra det. Visst kan det vara en del av det som medberoendet skapat, men jag tror helt ärligt, utan att vara naiv, att det är en del av min personlighet också. Något som får mig att må bra.
Jag är en människa som bygger hela mitt liv på att känna in stämningar och känslor omkring mig, det är inget jag väljer, det är SÅ DET ÄR. Jag känner mig så in i andras känslor att det är svårt. Det är jobbigt, gör ont och kan få mig att vilja ge upp och bryta ihop och jag måste påminna mig ofta om att "det här är ju inte mina känslor, jag ska inte vara så här ledsen för det som någon annan går igenom, upplevt."

T ex väljer jag bort att se och läsa om barn som har det svårt. En reklamsnutt på 45 sekunder om svältande barn kan få mig att ligga sömnlös i en vecka för att hitta lösningar, tänka på vad jag kan sälja för att bidra med några kronor eller omvärdera hela mitt liv för att kunna bli t ex månadsgivare.
Och å andra sidan kan jag känna likadant med lycka. En person som pratar om sin förälskelse kan få mig att sväva på moln tills jag inser att "just ja, det är ju inte jag som är kär, långt därifrån..."

I alla fall behöver jag fokusera på mig själv ett tag för att bli hel och orka med att leva på ett bra och värdigt sätt igen. Inse att jag också behöver sörja, tycka att det är ok att bryta ihop, att jag är stark ändå. Det är ju det jag har svårast för, att inte känna mig stark. Stark! Hela livet har jag burit på det. Hur jag än har varit och vad jag varit med om så har jag klarat det, för jag är STARK! Kommer ihåg sen jag var mycket liten att jag alltid peppat mig själv med "du fixar det, kom igen Tess, kämpa på, jävlar vad stark du är!" Jag vet inte hur man ber om hjälp, hur man visar att man har det svårt, hur man VISAR att jag inte klarar det här längre. Jag kan säga det, inga problem. Men jag har hört så många gånger att ingen tagit mig på allvar för när jag säger det så visar jag inget utav det i mitt kroppsspråk. Då är jag iskall.

Jag ska försöka allt jag kan för att öppna upp mitt kroppsspråk och våga VISA vem jag är, inte bara prata om det. Men för nu, så skriver jag om det...

Jag är en trasig människa, med en stark kärna som inte kommer att ge upp. Kärnan är så ärrad att den blivit stark av själva ärrbildningen. Inte ens ett samurajsvärd skär igenom den.
Jag har gått igenom dem här sista åren och slagits som en riktigt krigare, slagit mig blodig av kärlek, men också av vilja, rädsla och rent jävla raseri! "Varför kan det aldrig få bli bra!?"
Jag har hållit ihop en hel familj under flera år och försökt rädda det som jag kunde och min älskade man. Jag har gått igenom det här som närmsta och ENDA person till någon jag älskade och samtidigt ville jag göra det lättare och mindre smärtsamt för alla andra??
Jag tycker fortfarande synd om dem som drabbats av det här som hänt och vill lindra. Hela tiden.

Nu börjar jag tänka vidare. På mig själv. Ibland. Typ några timmar innan varje gång jag ska träffa mig terapeut (tp). Och då blir jag lite förbannad faktiskt.
Gillar inte att prata offer, men vem är det egentligen som behöver läka och ha tröst efter den här tiden? Egentligen...

Jag skriver mycket faktiskt, men inte här, då det är jäkligt ömt att ta i och väldigt utlämnande. Kanske blir det en bok. Kanske ett underlag för föreläsning. Framför allt är det en del av min bearbetning.

Vad det än blir, kommer jag kalla den här historien om mitt liv:
"TILL INGEN NYTTA".

För vad jag än gjort, all den tid, energi och kamp jag lagt ner och utfört... Så är det bortkastat. Jag hade inte nyckeln. Det hade ingen annan. Den ligger alltid i säkert förvar hos den som äger problemet och så länge han/hon inte delar ut kopior, så är du inte välkommen in att lösa problemet heller.

Smaka på den, när du gjort ditt livs kamp, ditt livs match, vigt ditt liv till något. Att det var:
Till ingen nytta.

Det gör ont.





  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post572

bläää

Från krasch till helPosted by Tess Sun, June 26, 2016 12:36:59
Jag ser det knappt så att jag gått framåt just nu, men det är klart att jag gjort..
Känns bara som att relationer, situationer och kanske en möjlighet till bättre framtid kastas bort för jag inte kan hantera det som händer hela tiden. Och då blir jag förbannad för att jag är så skadad och funderar på om det inte var bättre förut i a f. Jag vet ju att det inte är så och inget jag skulle gå tillbaka till, finns ingen som helst anledning för min egen del.

Just nu känner jag bara att jag sårar och är en pain in the ass för att jag är så komplicerad och skadad. Tror också att det är så att jag tycker det känns jobbigt för att jag inte känner igen mig själv så som jag var innan. Jag ser mig själv som öppen, social, glad, rolig och stark bl a, men det enda jag är för tillfället är motsatsen. Jag gillar inte det jag ser i spegeln eller känner i mig. Men det har varit extremt sista veckan också. Som en kaktus fylld med ångest i bröstet som jag försöker förneka och ignorera, men lyckas inte. Blää!

Om jag bara visste vad jag skulle göra och jobba på så skulle jag göra det. Men det är för mycket och för jävla knasigt alltihop.

Kom igen Tezz, du kan det här! Du måste kunna det här! <3



  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post571

Anknytningsproblematik- Reträtt! Mot fortet

Från krasch till helPosted by Tess Sat, June 25, 2016 23:10:58
Happ.. när fan har jag tänkt bli hel igen då? Mentalt menar jag nu. Fan alltså... :(
Har nu haft kidsen första veckan efter operationen och det är så underbart lovely och så underbart knastufft. Inte lyfta? Haha! Det har ju gått sådär. Å andra sidan har det inte hänt nåt dåligt av det heller förutom att jag blivit trött och öm. Men jag har hållit! Ta i trä..
En vecka bara. Mycket kärlek, väääldigt lite sömn, fått reda på att jag tydligen har järnbrist av en okul karaktär och har typ 0,1 poäng i tålamod... Men jag skulle ändå inte byta bort tiden med mina kidz mot ens en natt med Dave Grohl! Det ni...


Däremot är jag tillbaka med min anknytningsproblematik. Trodde det var mycket bättre, t o m att jag var lite läkt och helad, men denna vecka känns som ett stort kliv bakåt med tilltro, självinsikt, trygghet och framför allt modet att släppa in någon igen. Det har ju känts bra i flera veckor nu. Har dejtat några veckor nu och kunnat prata jäkligt öppet och ärligt och det har varit så skönt!
Och helt plötsligt kommer den där j--la känslan smygandes igen. Äckelkänslan. Jag känner mig billig, äcklig, vidrig o s v. Jag får jättesvårt med fysisk närhet igen och förra gången ledde det till att jag stämplade "asexuell" i pannan på mig själv. I över ett halvår...

Varför blir det så här? Skit, skit, skitjobbigt och jag tycker så illa om mig själv när det blir så här. Känner mig sjukt sjuk.. Som jag skrev till killen jag träffar: Jag är bara en psykotiskt bitterfitta med anknytningsproblematik"...
Så känner jag mig. Bra med självförtroende och självinsikt har jag hört.

Har pratat med min tp om det här redan och hon gav en förklaring som jag tar för ren sanning. Jag tror faktiskt stenhårt på det här. Så här säger hon:
När livet är i kaos och man känner att man tappat kontrollen över det mesta så har man alltid en sak som man har total kontroll och makt över. Ens egna kropp. Den fysiska kroppen bestämmer man själv över. Det blir ens fort och när det stormar utanför så stänger man porten och håller sig innanför murarna, dels för att skydda sig själv, men också för att känna att man har total kontroll över något alls. Det blir en sista trygghet på något sätt och ett sätt att känna sig i balans. Om någon då försöker ta sig in, blir försvaret rätt otrevligt och ohyggligt. Troligtvis inte logiskt eller bra ibland heller då man behöver någon/några fler att sköta om sitt fort med.

Jag tänker på det och har även försökt förmedla det till honom, men det är svårt. Känns ju samtidigt som jag pissar i hörnet på mitt eget fort. Men vad har jag att förlora?


Jävligt trött på det här nu dock. Hur börjar man leva igen? Hur gör folk som blivit sårade, svikna, separerar? Jag förstår verkligen inte hur jag ska göra, jag försöker ju med alla vapen jag har att ta mig framåt, mot victory. Mot ett liv igen...



  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post570

rabiat dampkärring med åldersnoja, dålig självkänsla och...

Från krasch till helPosted by Tess Thu, May 19, 2016 23:04:46
Jag är så trött på att vara arg på allt och tända till på en halv millipillifuckingsekund..! Blir så jävla arg på mig själv för att jag är arg på allt!
Jag har lust att be alla som stör mig minsta lilla att "hålla käften". Det gör jag inte såklart, men undrar hur länge jag kan hålla mig?

Skönt ändå att kunna tänka så pass sunt att jag inser att det problemet är mitt och bör inte drabba andra... Jag blir förbannad när jag läser varenda inlägg i gruppen Bärsjalar på facebook. En grupp jag själv valt att vara med i. Men jag blir så arg för att alla lägger upp fina bilder eller förespråkar bärandet av barn och då vill jag bara skrika att "ALLA kan för fan inte bära! Era jäkla puckon och mallgrodor!".
Men som sagt, det är inte deras problem att jag har problem med magmusklerna/diastas :P Men ändå...?

Jag blir förbannad när folk inte flyttar sig eller går rakt mot mig på gatan för "det är fan min tur att ta plats i den här jävla världen! Vem fan tror du att du är, liksom..! Flytta dig!" Och ändå slinker jag undan lite fint, med onda blickar såklart...

En rabiat dampkärring med åldersnoja, dålig självkänsla och utbruten sorg... Det är jag det.

Jag blir också jävligt arg på att folk inte verkar förstå min situation...! Fast ärligt... Vissa booorde faktiskt förstå lite bättre än så här, så jag ÄR besviken på en del som borde finnas för mig just nu, men tydligen dragit på sig någon jävla invisible-cape.

Däremot behöver jag kanske inte bli förbannad på tjejerna i buk-operationsgruppen på fb, för att dem inte förstår att jag inte kan lämna mina barn två veckor med exet utan att jag ska få träffa dem eller finnas till hands om det skulle "hända" något. Dem kan ju inte veta min historia när jag inte berättat den. Men samtidigt ska man inte förutsätta en massa saker eller ta saker för givet, bara för att man själv lever sitt drömliv...

ÅÅÅÅÅH! Jag är så frustrerad! Skulle fasiken vilja skrika ut precis allt som hänt så att man kan bli bemött med lite mer förståelse. Det är jobbigt nog som det är att bara gå igenom det här, jag orkar inte försvara mig och mina val för någon längre.

Och jag vill inte behöva säga det här, men read my lips: I´m doing my fucking best. At all times. Right now, before and during this hell! I AM DOING MY ABSOLUTE BEST!
Believe me... Just believe me...

Och believe me, when I say... Just nu... Just nu, känns det som att sållning av "vänner" blivit ett måste för att slippa känna sig så här pissad på och värdelös. Jag har fått nog av att känna mig värdelös. Så ger du mig den känslan så är du inte välkommen i mitt liv just nu. Boka en tid i framtiden så kan vi diskutera saken.

Och ni som har anledning och möjlighet, sök er till ett sånt här Anhörigprogram som jag går på, för jäklar vad det är utvecklande, om än fruuuuuktansvärt tufft. Det KOMMER att hjälpa mig enormt i framtiden.

Nu ska jag sova! Fan alltså! Så förbannad på att man ska behöva sova också! Vem har tid med det egentligen?! ;) ;)



  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post566

Du har aldrig sett..mig.

Från krasch till helPosted by Tess Sat, May 14, 2016 21:47:45
Nä, fan det är inte ok alltså. Inget kul att skriva här längre, för jag tycker det är trist att beklaga mig.. Vad fan är det för fel på folk? Blir så jäkla less. Varför vill man bara vara ett offer, inte ta tag i problemen, vända på skit till något bättre. Om än bara lite bättre.
Men inte ens ett försök! Inte ens en sekunds tanke att : "Fan, så här vill jag ju inte leva, hur gör jag för att ta mig ur skiten?"

Och hur fan kan man vilja andra människor illa? Hur gör man då? Varför och återigen- HUR gör man för att ens vilja det?

I det här fallet är allt så solklart. Jag ställer en fråga - får inget svar. Frågar en gång till - får inget svar. Då det är viktigt ställer jag samma fråga igen- INGET SVAR! På sin höjd ett "jag vet inte" eller "mm.." Och då har jag varit väldigt tydlig med att det absolut VÄRSTA jag vet är att bli ignorerad eller vänd ryggen... (Som att det inte ska vara en medfödd förståelse hos en normal människa?)

Varför gör man så? För att utöva makt? Ja. Härskarteknik? Ja. Rent jävla respektlöst? JA! Och om hans vinst i det här nu är att få mig att känna mig värdelös, så grattis! GRATTIS verkligen, för det priset har du vunnit. FICK DET DIG ATT MÅ BÄTTRE? Att jag känner mi värdelös. Bra, för då har jag ju i a f gjort dig något gott. Och jag tänker inte sjunka lika lågt. Jag kan erkänna att du vunnit det, för jag vill dig ändå inget ont. Jag kommer aldrig vilja sänka dig för vad du gjort mig. Det fyller ingen funktion, har inget vinstvärde för mig.

Men du. Du har förlorat mig i samma veva. Är det också en vinst för dig? Då tycker jag faktiskt än mer synd om dig, för det kan jag också ärligt säga, att jag är nog nåt av det bästa som passerat din väg. Spring vidare nu, för jag har ingen mer tid att lägga på att känna mig ännu mindre värd än nu. Det är slut med det. Här och nu, är mitt första fokus att byta lås. Din nyckel är värdelös. Kommer inte in här något mer. Nytt lås, larmat och fyllt hela skalet med syra. Tack. För ALLT du gav mig. Två barn. Dem bästa i världen. Men det var också allt.

Tack. Och lycka till. Jag är ledsen att du känner att du behöver behandla mig så här. Jätte, jätteledsen, men det kommer du aldrig att se eller märka. Det har du aldrig gjort.

Du har aldrig sett...mig.

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post565

Hopplöshet är rätt ord

Från krasch till helPosted by Tess Tue, May 10, 2016 23:19:24
Det kaos som redan varit så länge, blir liksom mer påtagligt hela tiden och faktumet att jag måste gå vidare/ta beslut som kommer vara så sjukt tunga och tuffa att genomföra.

Kan inte ens tänka mig vad första steget är, för det är för mycket. Och med det här tunga hjärtat och rädslan inför framtiden, ändå hela tiden hålla fokuset på att finnas för ungarna med kompensation för en annans tillkortakommande/mentala frånvaro liksom,
Det är för mycket nu.. Det har ju varit sjukt jobbigt alldeles för länge nu, men det här är rätt nära brytet..
Känner sån jävla sorg i mig för allt.. Och ilska. Och trötthet.. hopplöst är rätt ord..

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post564

OCH att sluta ansvara för andras lycka

Från krasch till helPosted by Tess Sun, May 08, 2016 22:58:57
Jodå, jamenvisst, dansa twist...

Det ska jag lära mig. Jag vet inte om jag berättat att jag hade "redovisning" på min hemläxa på Anhörigprogrammet för två veckor sedan..? Det hade jag i a f och det handlade om att berätta sin livshistoria... Jag har gått i terapi många gånger, men det här är by far det tuffaste jag gjort. Kanske för att jag bestämde mig för att det blir inget bullshit denna gång. Inga nödförfiningar av sanningen eller släta över vad jag varit med om för att skona andra. Inte heller överdramatisera något. Bara berätta historien som den har sett ut och bor i mitt minne.

Tre vuxna människor sitter där, efter att jag är klar med min historia, och uttrycker att dem inte har ord för att återkoppla det jag berättat. Att det kommer ta några dagar att ta in det jag berättat. Jag blir lite chockad över responsen... Det som ändå kommer fram är att dem tycker jag är otroligt stark och har gjort en otrolig resa med att vända så mycket skit och göra det bättre. Och att det jag varit med om "faktiskt inte är ok". Det behöver jag höra, för jag är en jävel på att göra en mental inpackning på allt jobbigt som händer/har hänt i mitt eget liv.. :P
Och så det bästa av allt. Dem säger att mina barn kan skatta sig lyckliga över att ha den bästa mamman dem kan ha, då började jag störttjura...! Dt är nog det finaste man kan få höra :D. Jag är fortfarande helt överrumplad över deras respons. Det händer något när man ser andra fälla tårar p g a det man själv berättar om sig och sitt liv. Tårar som jag knappt fällt själv.

Jag lärde mig så sjukt jävla mycket av den här läxan. Så sjukt mycket så jag blev rädd. HUR mycket har jag stött bort, hållit undan, inte bearbetat -egentligen? Och varför har jag gett så många år av mitt liv till att göra andra människor lyckliga när jag totalt struntat i mig själv samtidigt..?
Jag har inte tid att berätta allt jag känner och tänker just nu, men det är mycket och det är säkert skitbra...en vacker dag.

Det jag däremot vill berätta nu är som överskriften... Mitt ansvar över att andra ska må bra och få vara lyckliga- MÅSTE få ett slut. Här! Nu! För vet ni vad det mest tragiska är som jag kom på när jag berättat min livshistoria är..?
Att jag, Tezz d mezz, med all den självinsikt jag påstår mig ha... JAG, som är så självmedveten och stark och tacksam... JAG...har ingen aning om hur det känns att vara så där lycklig som jag försöker få alla andra att bli. JAG VET INTE vad som gör MIG lycklig. Förutom att se andra lyckliga. Förutom det.. Vad fan gör mig lycklig?

Nu menar jag inte glad och rolig och optimistisk. För det känner jag mig rätt ofta. Men den där "lyckan"? Nu börjar jag bli sådär negativ och kanske realistisk som jag är när folk pratar om den "stora kärleken".. Den finns inte. INTE för att vara pessismist eller förstöra någons dröm, men jag tror verkligen inte på den.. Och det stör mig inte. För jag har liksom aldrig drömt om den eller haft en sån förhoppning sen jag blev "vuxen"..

Men lycka? Det är ju liksom nåt så basiskt som bara ska vara anledningen till att kämpa mot en viss punkt, ett mål... Och jag vet inte alls hur den ser ut för mig själv...? Tror jag ens på DEN?

Där fick jag en rejäl bitchslap back to reality (som f ö är ett av mina egenfuntade favorituttryck..;) )...
God damn vad jag har att jobba på nu.. Och det innebär...tadaaaaa.....! Att jag måste sluta ansvara för alla andras lycka (inte skita i det, utan bara inte ANSVARA för den) och hitta min egen.
DET är jag fan skyldig mina kids att göra också, så dem vet värdet i att älska och vårda sig själva när dem växer upp, för så här får man fan inte känna!
PUNKT!


  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post563

Att face´a och inse kampen

Från krasch till helPosted by Tess Wed, May 04, 2016 21:09:05
Fan att det ska vara så svårt. Att få in i huvudet en massa saker.

1. Jag ska skriva mer här för det är tydligen bra för mig, eftersom det är ett av få tillfällen då jag är ärlig och skriver vad jag tänker och känner och dessutom ger tid till mig själv utan att sätta andra först.. Bearbetning kallar min tp det.
2. Att faktiskt TÄNKA på sig själv och inte alla andra nära i första hand. Och GÖRA det jag tycker känns bra för mig och mitt liv.
3. Stressa ner och släppa prestationskraven.
4. SLAPPNA av och släppa alla skuldkänslor.
5. Hålla i stålarna och att lägga lite av dem stålar jag har på mig själv.
6. Ta tillfället i akt när jag "måste" vara utan kidsen och njuta av att få hämta lite energi.
7. ÄTA. Jag måste börja äta mer och bättre... 10 kg borta sen i februari och jag kan inte förmå mig att få tillbaka aptiten. Jag vill inte gå ner mer nu. Jag vill behålla musklerna jag har och ORKA med mer. Nu börjar kroppen säga ifrån, mer och mer.
8. Se känslorna och sorgen, ilskan, besvikelsen i vitögat och inte alltid rationalisera och avdramatisera allt som gäller mig själv och det jag gått och går igenom.
9. Minnas det som varit och våga face´a det och gå igenom skiten en gång för alla.
10. Inse att mitt eget värde ÄR lika stort som alla andras.
11. Att jag inte kan bygga min lycka genom andras. T ex att låta min lycka just nu avgöras av att se mina barn lyckliga.

Jag har nu gått i Anhörigprogrammet i 7 veckor och den här processen är så tuff, men säkerligen något av det bästa jag gjort.. Jag är HELT slut. Jag är så nedbruten. Jag är så trött på att fortfarande efter 37 år komma på saker i mitt liv som jag förträngt som behöver lyftas fram och bearbetas. Jag blir rädd för jag hittar så mycket sorg som jag trodde jag överlevt som gör alldeles för ont fortfarande, när någon lyfter på det locket.

Jag som är riktigt jäkla självmedveten blir arg på mig själv för att jag inte sett mönstret i mitt liv och inte kommit över det jag trodde jag gjort. Men nu JÄVLAR ska mina demoner besegras och flytta ut ur min kropp. För gott. Det här ska bli mitt liv, en gång för alla...

Och jag saknar mina kids så jag mår illa! Jag saknar mitt liv som jag byggde av ett sandslott som blåstes bort varje gång det kom en liten vindpust. Som jag tålmodigt byggde upp gång på gång, för någon gång skulle solen skina, det skulle bli vindstilla och sandet skulle härda till lera och senare till sten. Men det enda som blev sten var mitt hjärta och den självkänslan som jag en gång hade.

Japp.. Nu sitter jag i den andra lägenheten själv i a f och för sjuttiofjortonde gången så bestämmer jag mig för att skriva här så gott som dagligen för att få ur mig mer. Vi får se hur det går denna gång ;)

Miss u my dear friends. Vi hörs mer när den här klena tanten tagit på sig lite mer kläder och vågar gå ut utan att känna mig alltför naken igen. <3


  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post562

Insikter och beslut

Från krasch till helPosted by Tess Sun, April 24, 2016 12:18:11
Var ute på byn och svängde i fredags för första gången på mycket, mycket länge. Träffade äntligen min gamla vän och kollega B och det var så jäkla skönt att göra något för sin egen skull och dessutom med en sån grym människa! Jag var självklart jäkligt trött och inte på g som den gamle Tess, men hon finns där, det kände jag.
Käkade middag på Texas Longhorn som jag ääääälskar, drack Margarithas och annat gott och hade det lagom härligt!
I alla fall, när jag stod där och såg mig omkring, träffade nya människor (B känner typ allt och alla ;) ) så inser jag hur mycket, eller LITE, man vet om andra. INGEN som var där kan ju t ex se på mig att jag går igenom den värsta krisen i mitt liv just nu. Jag kan tvärtom inte ha en aning om vad tjejen som står och skriker och visar halva titsen för alla grabbar, går igenom. Allt kanske har en förklaring i hur man hanterar sitt liv, eller inte hanterar, just då och nu..?
Jag hatar fördomar och att man dömer andra alldeles för fort. Jag är själv väldigt försiktig med det, men det kanske är för att jag varit med om det jag varit?

Jag älskar ju uttrycket: Be kind, for everyone you meet could be fighting a battle you may know nothing about. (Lite redigerat av mig dock..)
Den här tjejen t ex, mitt "stora" lilla hjärta, som alltid skrattar, busar och är allmänt ball utåt sett ;), har det jättejobbigt nu. Långvarig förstoppning som gjort henne halvt förlamad och väldigt ledsen hemma på kvällarna i snart en månad nu, plus att hon märker av slitningen mellan mig och hennes pappa. Hon kan ha sina utbrott och söker enormt mycket uppmärksamhet och tröst just nu, och om hon kunde prata ordentligt om det så skulle nog de flesta förstå henne. Men hon kan inte. Kanske inte vet själv varför hon får utbrott eller är ledsen ibland?
Är det så stor skillnad från oss vuxna? För inte springer vi omkring och berättar om våra svårigheter kors och tvärs för att andra ska förstå att vi beter oss lite annorlunda än vanligt? Eller gör DU det? Skulle det kanske inte behövas att vi är lite mer öppna med varandra?
Jag menar inte att man ska berätta allt för alla, men man skulle nog kunna säga lite oftare att "Jag har en tuff period just nu och det kan hända att jag beter mig lite knasigt".
Eller kanske om man märker att någon beter sig annorlunda, kanske ställa frågan hur det står till, eller påpeka att man ser att det är något som inte verkar helt ok.. Inte bara döma ut någon och tänka "vilken knasig jäkel" eller "vad i helvete håller hon/han på med?!"

Så tänker jag i a f.


(Nu har jag bokat tid för operation äntligen. Skriver ett separat inlägg om det... Nu jävlar ska jag bli bra igen!!)

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post560

Neeeeej, jag vill INTE!

Från krasch till helPosted by Tess Sun, April 03, 2016 22:01:23
Fan alltså. Nu är dagen här. Efter mycket strul och knas med hur vi skulle göra med vårdnad och uppdelning/byte , jobb och vilka veckor vi ska ha kidsen så föll det på idag. Det startar idag alltså. I fucking dag...

Jag ska alltså vara utan mina barn en vecka är tanken. Aldrig i mitt liv att jag kommer att vara det. Inte klara, inte vilja, inte komma att vara utan dem så många dagar. Jag gör det inte. NEJ!
Nu sitter jag i andra lägenheten i a f efter ett sent gympass. Jag var tvungen att gymma, det är bara andra gången denna vecka då jag inte hunnit och ena lillskiten varit sjuk och på akuten bl a. Men jag behövde få ur mig lite frustration också, för när jag skulle gå "hemifrån" och lämna barnen för första gången på det här sättet så kände jag paniken växa, oron över hur det skulle gå, hur dem skulle ta det och förstå...
Vi började småtjafsa så klart. Min panik mötte hans nonchalans (som jag uppfattar det) och så är det kört.

Vi är så sjukt olika. Jag vill ha full kontroll, men även veta det mesta på grund av att jag blivit sviken och inte känner mig 100 på det han säger (eller inte säger). Och han tycker att jag ska släppa allt och lita på honom. Och SOM jag försöker. Vet inte egentligen hos vem problemet ligger mest. Han är i alla fall en bra pappa, men jag har aldrig varit ifrån mina ÄLSKADE barn så här längre förut och har varit den som tagit dagislämning för det mesta, läkarbesök, bvc o s v. Nu ska stora lillan till läkaren imorgon bitti och jag ska inte följa med! Bådas beslut, men jag är så inställd på att jag inte kommer att få veta vad som sägs eftersom han tycker att jag ska släppa det och lita på att han fixar det som kommer att behövas.

Jaja, småsaker kanske. Det värsta är att jag inte får ha mina barn nära. Inte vara där när dem är glada, ledsna, ramlar, skrattar, frågar efter mamma. Usch, vill inte ens tänka på det för då börjar jag gråta.. Fan alltså.. Och med det här så kommer ilskan och sorgen över hur fan det kunde bli så här? Varför? Så jäkla onödigt att förstöra något så fint!

Piss också! :(
Ska försöka sova snart då jag ska till nya jobbet imorgon för min första hela vecka, på heltid. UTAN mina barn!!!! :(

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post558

Fantastiska starka jag?

Från krasch till helPosted by Tess Thu, March 31, 2016 09:06:49
Fick mess från syrran idag där hon skriver att jag inte ska glömma bort att jag är en fantastisk människa...

Tack...

Jag försöker se det så och lyckas för det mesta. Men den här krisen som är och varit och "medberoendekursen" bryter isär hela mig i bitar. Allt gör så jävla ont och min självbild förflyttas hela tiden.. Jag är livrädd för att jag ska spricka som en ballong och inse att allt bara är en fasad. Min styrka, min vilja, min hoppfullhet, mina skratt, min kärlek.. Allt... Tänk om jag inte själv är den jag tror att jag är?

Jag är livrädd som sagt, men ändå hittar jag en slags nyfikenhet och hoppfullhet som gör att jag inte kan sluta köra på och se vad det blir av allt. Men så börjar jag tänka att det kanske också är ett försvar, eftersom jag tänker att jag är "stark nog att fixa allt".

För är det inte lite där mitt problem ligger också? Att jag tror att jag fixa och lösa allt för alla för att jag tror att jag är så pass "stark"?

Något jag INTE gillar är att tveka och tvivla. För då måste jag börja tänka, fundera, kanske göra saker på ett nytt sätt. Och jag tror att det räcker med förändringar för ett tag. För nu känner t o m jag att det är nog. Det räcker. Jag orkar inte mer innan jag fått lite vila. Jag blir rädd. Det är inte en känsla jag gillar.


Starka jag? Eller?


  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post557

Sluta testa mig

Från krasch till helPosted by Tess Sat, March 26, 2016 01:01:18
Sluta stick in dessa djävulsgafflar i mitt hjärta. JA, det gör ont! Det räcker nu... Det är INTE ok. STOPP. Tänker inte be längre utan bara: Låt det vara. Tack.

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post556

Ledsen

Från krasch till helPosted by Tess Thu, March 24, 2016 23:45:27
Är bara så sjukt ledsen just nu. Och trött. Trött fysiskt, mentalt och på att bli behandlad som att jag vore dum i huvudet och djävulen själv...

Trött, orkar inte ens gråta. Kämpa på Tess. Det kommer, det blir bättre! Du är grym ju!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post555

Nu öppnar vi asken..

Från krasch till helPosted by Tess Fri, March 18, 2016 10:40:17

Det här kan komma att bli tufft.

This is it, this is the shit. Nu känner jag Tezz därinne som vill ut och slåss och hitta tillbaka. Hon är så jävla efterlängtad... Så, jag skriver av mig och det kommer direkt utan censur, förutom på det som kan drabba andra på fel sätt...

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har stängt butiken. Alltför länge. Och jag tror att det är dags nu att face´a det som kom ut ur Pandoras ask i höstas. Ser liksom framför mig hur all den smärta, ilska och tröstlöshet bara flög ut under locket som öppnades, som svarta själar som skrek helt olidligt höga toner. Allt för att jag skulle vakna och se min verklighet med klara ögon.

Jag inser att jag, precis som jag alltid gjort, lagt ett skynke över det som jag inte ville se och ta i. Istället fokuserat på det bra runt omkring mig. Jag har levt i förnekelse och försökt skydda både andra och mig själv så hårt jag bara kunnat. Jag är medberoende. Jag har varit medberoende i stort sett sedan barndomen, men alltid trott att jag kan hantera det p g a min egen styrka och kört på som att jag kan bära hela världen på mina axlar. Jag har verkligen trott att jag varit så "stark". Och det har jag, men att inte kunna hushålla med krafterna och även lägga lite kraft på mig själv har gjort mig trött och sliten. Och utan återhämtning så vet vi, att man håller inte i längden. Inte ens jag.

Historien går inte att delge till fullo, för det innefattar inte bara mig och alla vill inte vara publika med sitt. Jag har levt med en människa som jag älskat så hårt att jag förlåtit alltför mycket under flera års tid. Har inte blivit behandlad rättvist och med respekt, jag har inte fått tillbaka ett uns av det jag gett. Jag har blivit förd bakom ljuset många gånger och under lång tid och klamrat mig fast med tanken : "Om någon ska klara det här så är det jag". Jag inser och har alltid gjort att det är destruktivt och dåligt för vilken människa som helst att leva så här. Men som min underbara terapeut Mitte ofta förklarar, "rädsla och kärlek är två faktorer som alltid övergår förståndet".

Got my signature on that one!

Under 3-4 år av nästan 6 års tid ihop har jag levt i en relation där jag varit "ensam". Jag har stöttat, älskat, funnits och kämpat för min familj så gott jag kunnat. Problemet var att det gick aldrig att laga. DET GICK ALDRIG ATT LAGA. För jag var inte problemet. Mannen jag levt med är inte hel, så som jag en gång var innan vi hittade varandra. Han var och är en underbar människa, med ett fantastiskt hjärta och en älskvärd själ, men han hade saker att ta itu med som jag inte kunde hjälpa till med. Och nej, han har inte behandlat mig väl, tvärtom många gånger faktistk. MEN, jag är inte arg-inte på honom. Inte alls längre. Jag är däremot arg för att jag inte kunde, eller att han ens gav mig en ärlig chans att hjälpa honom. För att han undanhöll för mig, som skulle gjort allt för honom, VAD det var som var fel. DET är jag arg på. (Jag tror ju fortfarande att jag hade fixat det...kan inte ge upp, det ligger inte i min natur) Skillnaden idag är inte att jag gett upp, utan att jag låtit honom ta den vägen som han alltid sneglat mot. Själv, för det är den enda utvägen.

Jag kan fundera på och förstå honom och hans sätt bäst fan jag vill, men om jag själv känner att jag inte har något mer att ge för att han inte är mottaglig, då är det så. Det är nog mer hans val än mitt.

Jag älskar den här mannen för många saker och egenskaper som han har, och har sagt och ska göra mitt allt för att finnas för honom när han väl vill och behöver, för sån är jag också. Jag lämnar honom inte till vargarna bara för att han gjort misstag och tagit dåliga beslut som drabbat mig. För det har heller aldrig varit hans huvudsakliga mening, att såra MIG. Det vet jag. JAG har ingenting med det att göra. Det är hans problem, sorger och en helvetes dålig självinsikt som gjort det här mot honom och därmed indirekt mot dem han levt med.

Jag önskar att alla kan se det jag menar här. Om man blivit sårad av någon, tänk lite längre. Var verkligen uppsåtet helhjärtat bara att såra just DIG? Är det inte så att problemet oftast ligger hos den som sårat och att det finns förklaringar bakom det som egentligen är ännu mer sorgliga?

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Historia:

Vi träffades 2010, på jobbet. Hade kul ihop och vi var rätt lika. Klantiga, skrattade mycket, barnsliga.. Däremot väldigt olika när det gällde kommunikation och närhet.

VI gick i parterapi redan andra året vi träffades. Det blev bättre och det flammade upp igen. Vi försökte skaffa barn under något år eller mer, men det fungerade inte. Fick reda på att jag troligtvis aldrig skulle kunna bli gravid, då jag hade en jättelåg äggreserv. Jag levde då med en sorg i o m att min syster förlorat sitt barn efter förlossningen och var väldigt nere. Efter behandling lyckades vi ändå bli gravida och fick vårt första barn 2013. Vilken lycka! Vilken lycka! Jag FICK bli mamma ändå.

Men...Efter det hade vi knappt något samliv alls, förstod aldrig varför han inte "ville", men det fanns även svek och lite ouppklarade känslor inblandat. 8 månader senare försökte vi hitta varandra igen och blev gravida under det första närheten sedan förra graviditeten. Lycka igen! Två sjukt underbara barn och jag var bara otroligt tacksam över att kunna bli mamma efter att fått höra två år tidigare att det skulle vara nästintill omöjligt.

Jag levde sista åren (sedan första barnet 2013) i stort sett ensam. Inga konversationer, ingen närhet, ingen nyfikenhet eller ens omtanke. Jag tassade på tå och orkade inte ens konfrontera honom när det skulle behövts och hans irritation och dåliga humör spreds där hemma. Det enda jag fokuserade på var glädjen med barnen. Han var -och är- en fantastisk pappa till barnen och det räddade honom många gånger. Jag insåg faktiskt redan under andra graviditeten att jag måste lämna, men efter att gjort ett halvdant försök så lovades förbättring och jag gav det en chans till. Ingen förbättring.

I augusti förra året lämnade jag in, orkade inte en dag till - och då kom ändå den största smällen. Hela min värld rasade samman då erkännandet kom om hans problem och hans förklaring till hans beteende. Han ville förklara sig i ett sätt att be om ursäkt för hur han betett sig och med det kom min insikt av att jag levt med en människa som jag inte känt. Alls! Vem var han? Och vem fan var jag då? Som inte fattat något och som gjort det möjligt för honom att fortsätta göra mig så jävla illa? Varför hade jag inte orkat fortsätta konfrontera honom och ställa högre krav? Hade det ens hjälpt?

--------------------------------------------------------------------------------------------

Efter att soc fick höra om vårat problem skedde en orosanmälan gällande barnen och under hösten blev vi utredda som föräldrar till våra barn. Det är det tuffaste samtalet jag någonsin fått, när dem ringer och säger att dem ska utreda MIG och min man, om vi är lämpliga föräldrar. JAG som gjort ALLT för dem här barnen och levde och kämpade mig igenom den här skiten p g a dem. MIG skulle dem utreda...? Jag vet att jag skrek till tjejen i telefonen när jag stod på T-centralen och fick det där samtalet: - Ni ska väl för fan inte utreda mig?! Jag har inte gjort något fel!?! Kommer aldrig att glömma den känslan.

I alla fall gick det bra. Dem bedömde oss båda som väldigt goda föräldrar med trygga barn och ärendet avslutades i december.

Jag fick genom soc istället hjälp med samtal hos en grym kvinna vid namn Mitte, som snabbt fick mig att inse det jag hoppades på att slippa inse.. Jag är medberoende. Och har troligtvis varit det sedan barndomen. Man kan vara medberoende till människor med olika problematik och i min barndom var det en alkoholiserad (ej närvarande som tur var) far och därefter en styvfar som var gammal narkoman. Detta gjorde mig också medberoende till min mor eftersom jag inte kunde låta henne gå igenom detta ensam. Jag blev hennes enda "vän" som hon kunde lita på under dem värsta åren. Mamma är idag fri från denna typen av destruktiva relationer och har hittat en ny väg i livet, vilket är en drivkraft hos mig idag. Otrolig förebild även om jag vet att hon har sviter kvar såklart. Men jag...jag gick inte vidare som jag trodde jag gjorde. Jag hamnade i en fruktansvärt lik situation, många år senare.

I höstas höll jag inte ihop längre utan flyttade i desperation och rädsla för mig själv och min man (ex..) tillbaka till min hemstad. Vaken mellan 7-22 varje dag som ensamstående med två små barn som inte förstod ett smack om vad som hänt. Nytt hem, inget dagis längre för den äldsta, pappa var borta, pengarna räckte inte ens till riktigt bra mat. Jag själv saknade mitt hem, mina vänner, min vardag...min man (den han var när vi träffades). Jag mådde rent förjävligt dåligt, men slapp tänka på det då det inte fanns tid till det. Jag grät kanske två gånger under dessa fyra månader som jag bodde där. Däremot bröt jag ihop många gånger och trodde jag skulle ge upp.

Jag överlevde känslomässigt på den kärlek jag fick av mamma och min systrar. Det blev som en överlevnadskamp varje dag där jag undrade om jag gjort rätt. Svek jag honom i hans kamp när han behövde mig som mest, skulle ungarna ta för mycket skada, skulle jag själv någonsin bli hel igen...

Sedan i mars är jag och barnen tillbaka i min nuvarande hemstad. Jag och exet har vår lägenhet kvar, som är helt underbar för barnen, med uteplats, 50 meter till dagis o s v. Vi har skaffat en lägenhet till där jag och exet ska bo varannan vecka fr om april. Barnen får ha sitt hem där det alltid varit, så tryggheten inte dras undan med det. Jag är livrädd, men sista dagarna ändå liiiite hoppfull. Något händer. Hjulet rullar. Motorn startar. Snart kanske man kan ligga ner i kurvorna igen utan rädsla?

Nu ska jag också gå vidare. Läka, bli jag igen. Men aldrig att jag lämnar någon bakom mig som jag älskat och bryr mig så mycket om. Däremot inte vid hans sida som fru eller flickvän. Inte nu, inte än. Kanske aldrig.

Men återigen- Jag dömer inte honom, är inte arg på honom. Önskar bara att jag var den som kunde fått "hjälpa" honom. Han är en god människa, som måste hitta hem igen.

Jag kommer att lära mig något av det här med. Jag kommer att växa. Nu ska jag bara plantera klart mig själv först.

-----------------------------------------------------------------------------------------------







  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post553