blog-n-roll

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Ingenting flyter

sept 09Posted by Tess Thu, October 08, 2009 17:19:18

090929

Ingenting flyter

Idag har jag varit ledig första dagen på över en vecka. Jag är så sliten! Jag har inte mycket att skriva om, kanske för att jag inte orkar tänka:)
Men det var ett tag sen, så vi hittar på nåt ändå...

Jag klarade faktiskt av att tjura lite ikväll för första gången på väldigt länge. Känns skönt att ha tid med det, hur sjukt det än låter - skönt...? Och som vanligt var det när jag kollade på tv. Såg Idol för första gången, och när Mariette sjöng Dear MR President (som har en så jävla bra text) så kände jag bara att nu kör vi!
När orden: "Let me tell you ´bout hard work....." kom, då kom också tyck-synd-om-mig-tårarna:) Helt sjukt! En aning patetiskt bara, haha, men det kändes skönt.
Typ 13 tårar, men det räckte!

Är otroligt känslig just nu, säkert för man är så sliten, men det har mest gett utlopp i ilska och utbrott på jobbet. En skitmedarbetare lyckades nämligen med stycket att förstöra en stor del av helgen genom att inte dyka upp, så där rök ju 250% behövlig energi/tim. Helt i onödan. Skiter väl han i om jag är förbannad eller inte. Så dumt att vara arg på något man inte kan påverka, men ibland kan jag inte hejda mig:(
Nu är det bättre, ska ta tag i problemet nästa gång vi jobbar i stället, sen lägga det åt sidan.

Apropå rubriken: Ingenting flyter. Jag menar att det känns som om man traskar trögt framåt i lårhög lera. Med ett leende på läpparna och försöker hålla humöret uppe. Jag jobbar ju fortfarande med/inom service och på nåt sätt så är man inställd på just det dygnet runt nuförtiden. Var trevlig och hjälpsam bara så löser sig allt! Blää, ibland (väldigt sällan) så känner man för att spy på att vara trevlig.

Helgen var som sagt riktigt tuff. Folk som skriker, drygar sig, kommenterar ens arlse, slår vad om man är straight eller gay, klagar på priser mm... Man ligger på gränsen till att explodera!
Sen kommer en, två, tre personer fram och berömmer ens arbete och goda service och tackar för en trevlig kväll....och då smälter man. HELA kvällen är räddad tack vare sådana kommentarer!
Tack till er!

Därför vill jag nu uppmana alla att berätta för varandra om de bra sakerna de gör, vad det än är, för det krävs så lite. Som jag skrev, det räddade min kväll, och min helg. Och det är det som jag kommer komma ihåg starkast från den jobbigaste helgen i mitt arbetsliv.

Shit, höll på att glömma mina vänner Ben och Jerry som står på bordet framför! Nu ska jag smaska lite på dem, så hörs vi!

Hasta!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post7

Alkohol är till för dem som har tillräcklligt med....

sept 09Posted by Tess Thu, October 08, 2009 17:18:09

090922

Alkohol är till för dem som har tillräckligt med hjärnceller för att offra några..

Det här inlägget förvandlas till något helt annat i slutändan än vad man tror...

Det tycker jag ju inte egentligen, tycker det kan vara rät kul med riktiga rock´n roll partyn inkl alkohol då...men det är en jäkligt bra kommentar till en blåst tonåring.. Hahahaha! Äh, jag sitter efter jobbet och kollar in två och en halv män på TV....bara det är ju egentligen tragiskt, men jag tycker det är sååå roligt!
Därifrån fick jag kommentaren.

Kom hem från jobbet hyfsat tidigt idag, strax innan spöktimmen, satte mig framför dator och TV och drack min natt-proteindrink. Sen började jag fundera... När man ser en serie som 2 1/2 män, så är det lätt att se hur livet skulle kunna vara mycket roligare och trevligare med rätt inställning och "rätt" vänner/familj. Storebrorsan i serien är ju egentligen rätt tragisk, men ser ändå bara det roliga i saker och tycker själv att han är helt ok ändå.
Borde vi inte alla känna så. Borde vi inte alla kunna vara nöjda med mindre saker i livet än bara karriär och pengar och personliga framgångar?
(Shit! Jag låter så djup så jag blir rädd, hoppas ni fortsätter läsa för jag tror det kommer nåt bra av det här till slut...)

Äh...eeeh, det jag vill komma till är det här: (tror jag, börjar bli trött nu, antar jag...)
När jag åker hem från jobbet på Bobby (hojen) mitt i natten, då njuter jag. När jag har tränat hårt och kroppen värker, då njuter jag. När jag får äta Ben & Jerrys och samtidigt få massage av min man, då njuter jag. När jag står själv hemma i vardagsrummet och sjunger högt, då njuter jag
...osv..

Sen kommer jag på....att...jag ska jobba imorgon, jag måste stressa för att hinna träna, tänka ut ett sätt att få ihop mer stålar, ringa till läkaren och fråga varför allt tar sån tid, tvätta så jag har arbetskläder, fixa mat, kolla efter drömjobbet el utbildning, vara arg för det som hänt i år och bearbeta det, handla, diska mm.
Och då skiter det sig, då är man där igen. I ältandet, uppgivenheten och irritationen över att livet är orättvist. Haha! Det är ironiskt. Hela livet är tragi-komiskt. Varför inte bara "välja bort" tragi-?
För...det väljer man ju ändå själv...(?)

Pratade med min vän L idag igen. Vi är båda väldigt rädda över att bli bitterfittor. Hon har det svårt just nu, precis som min vän A. Precis som jag...
Men alltid- ALLTID, när vi pratar, så skrattar vi minst halva den tiden. För att vi väljer det...
Tänk om vi slutar välja det, och låter tragi- ta över. Tänk om...
Jag vill kunna välja att behålla känslan jag har när jag åker hoj hem mitt i natten och allt det andra. Kan man det?

Mitt största hinder till att bygga på den lyckan just nu är min självkänsla. Det som har hänt har tagit mig väldigt hårt. Jag har fått nya erbjudanden om jobb, som jag förut hade kastat mig in i med övertygelse om att fixa det. Men jag tvivlar på mig själv och det hindrar mig. Tänk om jag inte kan vara bäst längre? Vad händer då? Tänk om jag...skulle misslyckas...
Och alternativet? Trygghet.
Jag vet ju att jag fixar mina uppgifter idag.
Nackdelen? Jag trivs inte.Inte alls.
Så, jag har ju svaret. För att ta bort tragi- ur mitt liv, så måste jag hoppa! Och det skrämmer skiten ur mig. Men mina vänner, jag SKA svänga av från enkelriktad väg och jag ska fan hitta en nyasfalterad väg med vägskylt "Framtid". Men först...ska jag reparera fordonet jag åker i, så att det går igenom besiktningen.

Sen är det gasen i botten!

Godnatt!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post6

Enkelriktat-coolt, men jobbigt

sept 09Posted by Tess Thu, October 08, 2009 17:17:12

090916

Enkelriktat - spännande men jobbigt! Vägbeskrivning tack!

(Jag kommer berätta saker som många inte vet och som jag tidigare skämts över, men det finns ingen anledning längre, man får tänka vad man vill, this is my life..)

Jag är helt slut.. Kom hem för en kvart sen, precis när spöktimmen börjat.
Många timmar på jobbet, fler än på schemat, och tungt fysiskt och mentalt med väldigt få och korta raster ...
Och "bidraget" är kasst, även om jag inte kräver mer... Sån är branshen.

Jag har jobbat hela mitt liv. Det har jag verkligen. Men rent yrkesmässigt började jag jobba när jag var sexton. Då gick jag på gymnasiet och behövde extrapengar. Flyttade hemifrån i samma veva, så jag levde på soc. och pantburkar utöver det jag tjänade på extrajobbet.

Jag och min vän L gick ut på lördagmorgnarna och plockade, och pantade burkar, precis som två alkisbarn (vilket vi faktiskt är båda två). Oftast fick vi ihop till mjölk och kanske lite bröd. Mjölk var ju jäkligt viktigt eftersom vi gymmade hårt och proteindrink på vatten var ingen höjdare. När vi inte hade råd med proteinpulvret kunde vi få ihop till ägg som vi drack råa innan morgonpowerwalken...
(Snacka om att vi prioriterade bort mycket annat i kosten, som fett, vitaminer mm mm...)
Det hände också rätt ofta att vi "lånade" med oss mat, toapapper mm från skolan.
Tänk att komma hem tll någon och hitta en sån där bauta-toarulle på toaletten, haha!
Våra "fritidspengar" som soc. gav oss räckte precis till vårat gymkort, så andra nöjen såg vi oss i brasan efter (häftigt uttryck, haha!), men det var väl vårt val.
Vi har pratat om den här tiden efter det, jag och L, och vi har undrat hur vi klarade oss så bra ändå. Jag tror dels för att vi hade varandra (när de andra var på bio eller fikade kunde vi hitta på nåt ihop) och dels för att vi inte hade nåt nåt bättre att jämföra med. Livet såg ju så här ut.

I alla fall så pluggade jag hårt under veckorna och jobbade helger...och tränade. Boxning, innebandy och styrketräning. Och satsade på att bli bäst på allt såklart! Jag gick på musikgymnasiet så självklart skulle jag bli bäst på att sjunga också, utöver att få bra betyg.

Nu har jag jobbat heltid i 11 år, med totalt en månads arbetslöshet, vilket var i somras.
Jag har jobbat på olika företag, men inom samma bransch och har blivit rätt bra på det jag gör/gjorde.
Jag har sällan klagat, kämpat hårt många, många dagar, alltid - och jag menar ALLTID- gjort mitt bästa för att vara lojal, effektiv och en bra arbetskollega.
Jag tycker faktiskt själv att jag är en jävligt bra personal, vem som än anställer mig.
Problemet för mig blir väl lite att jag hela tiden vill bevisa hur duktig jag är, så jag satsar på att gå i mål varje dag, vare sig det känns som tjejmilen eller Iron-man. Jag bara SKA klara allt....
Till råga på allt (häftigt uttryck #2!) så får jag sparken nu i juni, pga av att en enda människa hade svårt för mig, läs första texten jag skrev här, så förstår ni lite mer...
Och nu står jag här, börjat om från noll, jobbar för samma lön som för åtta år sedan, och sliter hårt ändå. För sån är jag.

Och det är naturligt för mig, att alltid kämpa, aldrig ge upp.
Så har min mamma gjort hela sitt liv!
Så gjorde min pappa hela sitt liv!
Så har mina systrar gjort hela sitt liv!
Men jag är 30 år nu, trööööööött, och jag ser inga resultat, varken hos dem eller mig.

Så vart går det fel, vilken väg ska man ta då? Är trött på att köra mot enkelriktat, även om det kan kännas jävligt ballt och spännande- det är ensamt och hårt när man krockar eller får böter! Det är liksom ingen annan som tar smällen eller betalar åt en.

Jag vill bara veta, eller förstå:
När kommer belöningen? När får man medalj? När får jag vinstsumman för min elitsatning i livet? När får jag ett stipendie för att kunna/ ha råd med min fortsatta satsning?

När i helvete ska man få det man förtjänar?!
Tycker ni att ni fått det ni förtjänar? Bara undrar?

Kram o godnatt, sova nu så man orkar köra Iron-man imorrn - också!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post5

Vill ha mer!

sept 09Posted by Tess Thu, October 08, 2009 17:16:06

090913

Nöjd vill ha mer.

Shit vad jag vill HA! Det är patetiskt egentligen, hur jag söker bekräftelse hela tiden. Det går i perioder, och just nu har jag en sådan. Tänker inte gå in i detalj på vad jag menar, men jag tror att de flesta känner igen sig i det här ändå.
Det finns ju många sätt att få bekräftelse på, många är bra sätt, en hel del är dåliga!
Varför kan man inte bara nöja sig?
Det händer inte mycket i livet just nu. Jag jobbar, tränar, surfar för mycket. Blir det tid över så kollar man tv:n. Så just nu söker jag bekräftelse genom spänning (visst det kanske är mer än bara det, men det erkänner jag inte ändå;-) ).

Haha! Fick för några dagar sedan "diagnosen" ADHD uttalad i en konversation med någon som har lite koll på såna saker, och det kommer ju inte som en överraskning den här gången heller. :-)
Det skulle kunna vara en liten förklaring till hela mitt livs sökande och jagande efter bekräftelse.
Men det är ingen ursäkt. (Tyvärr..)
Å andra sidan tänker jag inte be om ursäkt för mitt beteende just nu, för jag orkar heller inte vänta på att andras handlingar ska få saker att hända i mitt liv.
Och jag tänker vara lite egoistisk just nu och inte få dåligt samvete för det!
Hoppas jag inte trampar på någon, för det är ju inte mitt mål.

Jag klarar helt enkelt inte av den bautatråkiga vardagen man hamnar i då och då, jag får tuppjuck!
Så jag kör nu, som en riktig vän sa till mig igår! Tack ....!

Och så avslutar jag denna otroligt svårförståeliga text med mitt favoritcitat: (Tack för det Riggo, det har hjälpt mig mycket:))

"När man sitter på ålderdomshemmet så ångrar man inte det man gjorde, utan det man inte gjorde"

Tänk på det alla!
Hasta!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post4

Vill, vill vill!

sept 09Posted by Tess Thu, October 08, 2009 17:15:28

090904

Vill, vill, vill...

Jag VILL väldigt mycket har jag kommit på. Eller egentligen vetat hela mitt liv, men nu när jag tänker på det så börjar jag nog inse att jag vill lite väl mycket...
Har väl i och för sig med krav på sig själv att göra, en slags prestationskrav.
Men varför?

Tror tyvärr att det är lite så att om man inte kan något speciellt väldigt bra (t o m bäst) så är man ingen alls. Låter så himla fånigt, men jag känner nog så omedvetet också.
Samitidigt så gäller ju det bara mig själv och ingen annan och det måste ju betyda att det är lite galet tänkt. Jag som annars är så smart. Hmmm...

I alla fall så har jag ju gjort en massa saker som jag borde vara stolt över. Saker som om andra berättat för mig att de åstadkommit, hade varit jättehäftigt.. Men för mig duger det liksom inte. Det är inte tillräckligt bra.
Jag vann ju aldrig SM-guld i boxning, bara silver, blev inte fotbollsproffs, blev ju aldrig någon super rock´n roll-star, bara "rätt bra" sångerska...
Jag har inte blivit rik ännu, inte textskrivare, inte lyckats med övriga jobbkarriären, inte blivit morsa mm, mm...

Men...jag VILL....fortfarande..
Och det kan vara jävligt jobbigt. Att aldrig bli nöjd på nåt sätt.
För man blir trött. Det spelar ju ingen roll om hela världen skulle skrika till dig att du är skitbra på nåt, om du inte tycker så själv. Och dessutom så räknas ju inte bra, bara bäst i dina egna ögon!
Bäst, bäst, bäst!
Jag inser ju på något sätt ändå att jag inte kan vinna SM i kamsport OCH vara fotbollsproffs OCH sjunga i världens coolaste rockband OCH satsa på fitnessbranschen, OCH vara fru, mamma, syster mm mm.
Men...jag vill ju...!!!

Känner alla såhär? Tror inte det, men mer eller mindre.
Och det är klart att det har med självkänsla, självförtroende, uppväxt och fan och hans mosters hund att göra, det fattar jag.
Samtidigt som jag har alla dessa orimliga krav på mig själv, så vet jag ju att det inte skulle göra mig till en bättre människa att lyckas med karriär, bli världsmästare eller rik.
Men livet kanske skulle bli enklare?
Vad tror ni, utöver att jag behöver läggas in på avd 19?

Ciao!

  • Comments(0)//blog-n-roll.tezzdmezz.se/#post3